Fast fashion är en industri skapad för att tillfredställa detet inom oss på bekostnad av desperata människor. Fast fashion består av företag som h&m, forever21, gina tricot osv. Vars affärsmodell är att sälja billigt och därför sälja mycket och ofta. Alla vet vi någon som ganska frekvent unnar sig en ny tröja till den där festen kommande helg eller som på vägen hem springer in på h&m för att de haft en jobbig dag på jobbet. Det konsumenterna antingen inte vet eller blundar för när de gör de där små valen som att köpa ett linne från h&m istället för ett dyrare alternativ är att de då stödjer både död och kvinnorförtryck. 2013 dog över 1000 personer och över 2500 skadaes när en textil fabrik rasade ihop. Bland företagen som fick textiler tillverkade där hittar man bland annat primark. Primark betalade ut ca 2000kr i kompensation till offrens familjer och skadade, men endast om de kunde uppvisa dna bevis för offret. De äger absolut inte fabriken men fabriken föll ihop eftersom att de inte bryr sig om säkerheten i fabrikerna de använder. Det finns totalt 27 olika företag som har de över 1000 personerna blod på deras händer. Det finns totalt 27 olika företag som har så dåliga villkor på fabrikerna deras textiler kommer ifrån att folk har dött för att andra ska ha billiga kläder. Med andra ord det finns 27 företag som inte borde få finnas. 2010 dog 21 personer i en brand i en av H&m:s fabriker. H&m använder fortfarande fabriker med bristande säkerhet. H&m har dessutom minst en fabrik som tillverkar deras kläder där kvinnor förlorar sina jobb om de blir gravida. Förtagen tjänar alltså pengar på andra personers lidande. Men majoriteten bryr sig inte med motiveringen "jag har inte råd att betala flera hundra för ett linne". Jag personligen är jävligt glad över att jag bojkottar fast fashion företagen, att det innebär att jag inte köper kläder varje månad stör inte mig ett dugg. Om någon vill läsa mer om katastrofen som inträffade 2013 kan man googla på rana plaza så kommer det upp massa information. Värt att nämna är att inte ens hälften av företagen ens bemödade sig dyka upp på mötet om kompensation för det som hände. Folks liv var alltså värda ingenting i en del företags ögon.

 

// Poppy Milgram